Den 7 november 2023 raserar världen, hjärtat exploderar och en form av oro och maktlöshet som inte kan beskrivas med ord väcks till liv. Mitt älskade barn har cancer. Cancer.Några dagar senare står jag inne på rum 1, på Barncancercentrum i Lund. Vi har i någon form av icke-existerande verklighet med panik försökt packa. Vi har fått med oss kläder, absolut inte tillräckligt, men det finns iallafall till Oliver, vi har fått med oss innetofflor, en Chromecast, laddsladdar och hygienartiklar till Oliver. Till oss ekar neccesären tom. Det saknas både tandborstar, duschtvål och håret har jag inte borstat på flera dagar.En sjuksköterska kommer efter en stund in med en svart/gul påse med texten ajabajacancer på, och förklarar att det är en hygienpåse. Jag öppnar påsen och tårarna rinner ner, det finns tandborstar, hårborste, duschkräm, schampo, tamponger, rakhyvlar och tandkräm. Både till oss, och till Oliver. Så litet, men så stort. Inte för grejerna i sig, utan för att någon annan tänkt längre än vad vi har kunnat, för att någon annan har stått och borstat håret med fingrarna och duschat i handtvål. För att någon annan har stått i precis samma situation.Fyra månader har gått sedan första cellgiftsbehandlingen sattes igång. Fyra månader. Ajabajacancer har under hela tiden stöttat med presentkort på kläder, sjukhuskiosken, värdecheckar, presentkort på både ICA&willys, mellokväll med biljetter och dygnet runt stöttning på mail.Ajabajacancer ligger mig varmt om hjärtat, både för att de har varit med om samma sak som oss, men också för att de gör allt för barnen. Allt för deras små stunder av glädje.❤️